Caspiananalys.se

 

 

Turkmenistans naturtillgångar ett hinder för demokrati, av Ak Welsapar och Jens Westlund

 

Den 11 februari 2007 kommer val att hållas i Turkmenistan, där naturgasens och oljans geopolitiska roll är central. Efter tyrannen Saparmurat Nijazovs död är förhoppningarna stora om ett öppet och fritt val. Men Mycket talar för att valet inte kommer att vara demokratiskt.

 

Den 21 december 2006 avled den internationellt hårt kritiserade turkmenska presidenten på livstid Saparmurat Nijazov, eller Türkmenbasji den store – alla turkmeners fader – som han kemalistiskt lät namnge sig, i hjärtattack blott 66 år gammal. Han styrde landet som sitt eget territorium i 21 år och var på god väg att indoktrinera en hel befolkning i en enfaldig gudstro på sig själv, som världen inte trodde var möjligt att se igen. Verkligheten hann dock ifatt honom. Han begravdes på julaftonen i familjens mausoleum inför utländska statsledare, premiärministrar och företagsledare, vars närvaro snarare syftade till att känna pulsen på den nya installerade regimen, än att hedra den avlidne. Saparmurat Nijazov kommer att gå till historien som en av 1900-talets värsta folkrättsförbrytare i klass med Nordkoreas Kim II Sung, Kambodjas Pol Pot och den nyligen avrättade irakiske diktatorn Saddam Hussein. Utrikespolitiskt var Nijazovs politik ”ständigt neutral” och tog avstånd från internationella och regionala handels- och säkerhetsorganisationer, vilket har gett en eftersatt industri. För stormakter som Ryssland, USA och Kina står Turkmenistan inte för något annat än en stabil källa av naturgas, då Turkmenistan beräknas ha världens fjärde största naturgasreserver och betydande oljereserver. Sammantaget med sitt geografiska läge med Iran, Afghanistan, Uzbekistan och Kazakstan som grannar, utgör Turkmenistan en viktig allierad i kampen om inflytandet över energiresurserna. Inrikespolitiskt lät Nijazov för personligt bruk uppföra storslagna och högdragna guldstatyer och monument över sig själv och sitt land i framför allt i huvudstaden Asjgabad. Banderoller syns hängande med det historiskt skrämmande slogan folket, nationen och Türkmenbasji.

 

Nijazov lät uppföra Centralasiens största moské till sin ära, Türkmenbasjis själs moské, där minareterna pryds av guldbelagda citat från Nijazovs egenskrivna och ”alla turkmeners heliga bok” Ruhnama. Med Ruhnama försökte Nijazov sig på Pol Pots svårslagna dårskap ”ny tidräkning”, genom att förbjuda utländsk litteratur, opera och teater. Han skar ner på universitetsplatser från 30 000 till 3 000. Istället införde han Ruhnama som obligatrisk läsning i skolorna och inom administrationen. Nijazov proklamerade även att den som läser Ruhnama tre gånger om dagen har förbättrat sina möjligheter att välkomnas i himlen, vilket signalerar vilket vansinne som har präglat de sekulariserade medborgarnas vardag. Television, tidningar, radio, telefon och Internet är strängt kontrollerad och censurerad. På de statliga TV-kanalerna visas ”New Independent News”, som huvudsakligen består av repeterande bilder av blänkande industrier, moderna skördetröskor och dansande flickor i traditionella folkdräkter hyllande presidenten, vilka var och en, djupt nigande på ett podium, får en röd ros ur den stora ledarens hand. Nijazovs 21 år långa repressiva politik har tillsammans med de närmare 70 åren påtvingad kommunistisk maktfullkomlighet skapat ett skrämt och tyst folk, där bara ett parti och en ledare tillåts verka. All opposition fängslas, sätts på sinnessjukhus eller tvingas fly utomlands.

 

Türkmenbasji demonstrerade gång på gång att han gjorde precis som han behagade inom landets gränser. Han stängde exempelvis alla sjukhus utanför huvudstaden. Läkare och sjuksköterskor är istället utkommenderade på bomullsfälten, vilket tillsammans med andra faktorer har gett en dramatiskt sjunkande medellivslängd. Därtill har alla infektionssjukdomar sekretessbelagts. På grund av den ökade narkotikasmugglingen från Afghanistan till Europa, som går genom Turkmenistan, har narkotikaanvändandet förvandlats till en katastrofal epidemi bland ungdomar, som inte erkändes av den Nijazoviska regimen. Någon arbetslöshet och prostitution erkändes inte heller, fastän en stor del av befolkningen lever i armod och att prostitution lockat till sig åtskilliga kvinnor som saknar andra möjligheter att försörja sig och sin familj. Att turkmenska kvinnor någonsin skulle prostituera sig var otänkbart för 15 år sedan.

 

Få har vetat om och uppmärksammat den mänskliga tragedi som utspelar sig i den sedan 1991 unga och för omvärlden isolerade centralasiatiska republiken bortom Kaspiska havet. I svensk press har Saparmurat Nijazovs säregna styrelsesätt knappt skrivits någonting om, förrän hans bortgång. Sorligt nog, nu när rullgardinen så äntligen öppnat för nya vindar, är den på god väg ner igen. Den Nijazovska nomenklaturan aviserade raskt och enat på dödsdagen att de tänker styra landet i enlighet med Nijazovs vilja, att Ruhnama alltjämt skall vägleda medborgarnas vardag. Hur kan det komma sig att det har gått så snett som det har gjort i Turkmenistan efter allt vad historien lärt oss. Kanske den viktigaste frågan: Vilka chanser har det turkmenska folket att bli fria och uppleva demokrati?

 

Saparmurat Nijazov blev tidigt föräldralös och växte upp på barnhem utan några syskon. Han var utbildad ingenjör och 22 år gammal blev han medlem i det turkmenska kommunistparitet där han snabbt avancerade. Blott 45 år, den 21 december 1985, utsågs han till kommunistpartiets förste sekreterare efter att den föregående sekreteraren gallrats bort av Michael Gorbachov. Nijazov var Gorbachov lojal och var som klippt och skuren för sin post i det sovjetiska Turkmenistan som på den tiden var förlamat av nepotism. Så länge han såg till att leverera den bomull och gas, som Moskva begärde av honom, hade han fria händer. Politiskt behövde han inte ta någon särskild hänsyn till släktskap, eftersom han uppfostrats på barnhem. I början av sin karriär upprepade han ofta att han var föräldralös och hade uppfostrats av det Kommunistiska partiet. Ett sätt att överleva det katastrofala fallet av kommunismens ideologi var att sätta sig över det postsovjetiska samhället genom att upphöja sig till allsmäktig. Detta gjorde han via den bisarra personkulten Türkmenbasjism, som han utvecklade i mitten på 1990-talet. Det är ur denna miljö som man kan tolka Nijazovs auktoritära ledarskap. Han är en produkt av en av världens mest intoleranta ideologier, med ett djupt förakt mot den enskilda människan och en enastående våldskultur mot oliktänkande. Medborgarna hade inga politiska eller civila rättigheter, utan garanterades ekonomiska rättigheter, som i sin egentliga mening var ett förtäckt slavarbete. Det är ur denna miljö Nijazov gjort karriär, som fostrat hans politiska åskådning och som skulle prägla hans fortsatta politik.

 

Nijazovs sätt att förhålla sig till makten var på ett sätt likt vad som har skett inom politbyrån i Moskva, där inställsamhet, misstänksamhet och intriger präglade vardagens överlevnad. Skillnaden var att Nijazov utsåg sig till president på livstid år 1999 efter att ha vunnit presidentvalen år 1990 och 1992 med 98 respektive 99,5 procent och i en folkomröstning år 1994, med syftet att skjuta upp presidentvalet på en obestämd framtid, med det förbättrade resultatet 99,8 procent. Han roterade ständigt på tjänsterna inom regeringen och administrationen, vanligen tillsatte han oerfarna tjänstemän för sex månader i taget, inte längre. Den som på något sätt utmanade honom riskerade att dömas till långa fängelsestraff eller inre exil i någon ökenstad. Nijazovs närmaste person var från och med 1985 den mäktige chefen för Nijazovs livvaktsstyrka Akmurad Rejebov, samt de tysta medhjälparna Aleksandr Zhadan och Viktor Hramov. Alla andra tjänsteman levde utan undantag i ständig fara. Inte heller säkerhetstjänsten undkom detta hot. Just nu sitter fyra stycken före detta chefer för säkerhetstjänsten i fängelse, liksom tiotals ministrar och vice premiärministrar! Türkmenbasjis sätt att styra landet var primitivt och påminde om Stalins metod – så fort han låtit säkerhetstjänsten och inrikesministeriet ”städa hemmet” på misstänkta personer, som hotade hans maktposition, satte han cheferna för även dessa organisationer i fängelse. Med en välutvecklad repressiv mekanism kunde han lätt komma upp med fabricerade anklagelser, förvisa, fängsla och undanröja vem som helst, när som helst.

 

Det finns en stor förhoppning från både det turkmenska folket, som från omvärlden, att det val som är utlyst till den 11 februari i år blir öppet och fritt. Mycket talar dock för att valet inte kommer att genomföras demokratiskt, utan görs upp av de få personer som stod Nijazov närmast, där särskilt chefen för livvaktsstyrkan Akmurad Rejebov lyfts fram. Redan på dödsdagen den 21 december stängdes gränserna och talmannen Öwezgeldi Atayev, som skulle ha trätt in som interimspresident, var öppenbart oönskad och åtalades således av det nybakade Säkerhetsrådet, som styrs av presidentgardets chef Akmurad Rejebov, försvarsministern Agageldi Mämmetgeldiyev, säkerhetstjänstens chef Geldimuhammed Ashirmuhammedov och inrikesministern Akmämmed Rahmanov. Vice premiärministern Gurbanguly Berdimuhammedov utsågs mycket oväntat till interimspresident fram till valet i februari. Framöver är det Säkerhetsrådet som kommer att avgöra den sittande presidentens öde. Om Säkerhetsrådet anser att presidenten inte kan utföra sitt jobb, tar Säkerhetsrådet över makten i landet och kallar Folkets råd till en extra konferens, där ett nytt datum bestäms för nästa presidentval och nya kandidater föreslås. Detta är en helt ny situation i Turkmenistans självständiga historia, som väckt spekulationer om att en junta står bakom Gurbanguly Berdimuhammedov, och att den juntan kommer att styra landet framöver.

 

Den 26 december 2006 samlades Folkets råd om 2 500 delegater från hela landet för utse presidentkandidaterna. Makten över Folkets råd var således helt avgörande för utgången av vilka som skulle nomineras. För att dämpa oron i landet utsågs fem kandidater, förutom interimpresidenten Berdimuhammedov, från de fem administrativa länen. Det andra Folkets råd gjorde var att ändra i konstitutionen så att Berdimuhammedov kunde ställa upp, vilket han enligt tidigare lag var förhindrad till. Samtidigt uttalade chefen för valkommissionen att han skulle göra allt för att den sittande interimspresidenten skulle utses till president! Vallagen ändrades på flera punkter vilket i princip innebär att kända oppositionella till interimregimen inte kan ställa upp. Den demokratiska kandidaten från Turkmenistans Förenade Demokratiska Oppositionens sida, Nurberdi Nurmämmedov, försvann på öppen gata i Asjgabad den 23 december 2006. Myndigheterna erkände inte förrän efter 10 dagar att han blev häktad på grund av att han dagen efter Nijazovs bortgång vågat höja sin röst för demokratiska förändringar och respekterandet av mänskliga rättigheter i landet. Nu sitter han i husarrest och tillåts varken att registreras som en officiell kandidat eller genomföra sin kandidatkampanj.

 

Den nya konstellationen vid makten är oprövad och ingen vet hur länge de vågar lita på varandra. Mycket beror på det stöd de får av Ryssland som vill säkra tillgången på billig turkmensk gas, som senare säljs till Europa med en mycket god förtjänst för Rysslands del. Vad kan då omvärlden göra för att påverka den turkmenska regimen i demokratisk riktning och öppna upp för en ansvarstagande politik? Främst USA och ett enat EU måste komma i kontakt med den turkmenska interimsregeringen för att utverka ett fördjupat handelssamarbete, inom främst energi, och förmå regimen att öka sitt regionala- och internationella samarbete. EU bör med kraft av sin ekonomiska styrka erbjuda konkreta politiska morrötter i utbyte mot att mänskliga rättigheter respekteras och att alla politiska fångar ovillkorligen släpps. Görs inte detta är utsikterna för ett demokratiskt Turkmenistan så gott som obefintliga, vilket visas av omständigheterna kring den döde diktatorn. Den dagen Nijazov tog makten i Turkmenistan blev 21 år senare också hans dödsdag. Att hans vanligtvis lojala anhängare redan efter åtta timmar var väl förberedda att möta världen med färdiginspelade tv-sändningar och program, ökar inte bara frågetecknen kring diktatorns död, utan också oron för Turkmenistans framtid.

 

Ak Welsapar, författare och medlem i Svenska Författarförbundet

                                             Jens Westlund, statsvetare

 

Publicerad: 2007-02-08