Caspiananalys.se

 

Kampen om inflytandet över Centralasiens energitillgångar hårdnar när Turkmenistan talar, av Jens Westlund  

 

Kampen om inflytandet över framtida olje- och gasledningar från Centralasien går under detta år 2008 in i ett avgörande skede. Mycket talar för det. Likt ett tveeggat janusansikte söker den nya regimen i gasrika Turkmenistan en väg ur den isoleringen som den f.d. excentriske presidenten Saparmurat Nijazov proklamerade i mitten av 1990-talet vilket medförde en bisarr personkult och en civilisationisk tillbakagång för ett helt folk. Dessutom hämmade den turkmenska politiken det regionala samarbetet i regionen. President Gurbanguly Berdymukhammedov har sedan sitt tillträde februari 2007 rivstartat den turkmenska regimen med att öppna upp fönstren mot omvärlden och lyckats på allvar triggat i gång en huggsexa om landets gasfyndigheter. Samtidigt har pulsen ökat på Ryssland, USA och EU att få till stånd de avgörande olje- och gasledningarna från regionen till sin fördel. Tyvärr tyngs Turkmenistan liksom de andra kuststaterna kring Kaspiska havet av totalitära regimer. Inga demokratiska val tillåts och fri media existrar inte, varför debatt om regeringens politik och vad staten bör göra med sina tillgångar för medborgarnas väl är inte möjligt. Så det enda USA, EU och Ryssland kan göra, är att hoppas på statschefernas personliga vilja.   

 

De signaler Asjgabat sänt ut sedan regimskiftet är utan tvekan en helomvändning vad gäller landets intresse till ökad integration i regionen och med omvärlden. Fortfarande gör Asjgabat  taktiska uttalanden om gas med adress till alla som önskar, men till skillnad mot Nijazov har president Gurbanguly Berdymukhammedov lyckats på kort tid förbättrat relationerna med grannstaterna, vilket i realiteten möjliggör förverkligande av de gasledningsprojekt som så länge har efterfrågats. Detta var Nijazov oförmögen till. Bl.a. har relationen till Azerbajdzjan normaliserats i och med att ambassaden i Baku återinvigts och Berdymukhammedov har besökt grannstaterna Uzbekistan och Kazakstan med konkret samarbetsvilja inom energi och ekonomi samt besökt EU, NATO-mötet i Bukarest i april och deltagit i regionala samarbets-organisationers möten. Intressant är att Asjgabats intresse för sin omgivning gett ringar på vattnet så pass att de rivaliserande presidenterna Islam Karimov i Uzbekistan och Nursan Nazarbajev i Kazaksatan talat med varandra om ökat samarbete inom energi och handel, vilket utan tvekan kan bädda för ett utvecklat regionalt samarbete. Samtidigt har energistaterna Kazakstans, Uzbekistans och Turkmenistans status dramatiskt stärkts i förhållande till sin forne kolonialmakt Ryssland efter att Kreml beslutat att betala ett högre pris för den gas Ryssland importerar från och med januari 2007, med sikte på marknadspris 2009, vilket är en viktig parameter i analysen av maktkampen om Centralasiens energiresurser.

 

Flera analytiker på området menar att detta är ett tydligt tecken på att Kreml blivit politiskt svagare i Centralasien. Kommer de olje- och gasproducerande centralasiatiska staterna nöja sig med ett högre pris från Ryssland, och därmed knyta sig hårdare fast vid den ryska agendan, eller kommer de eftersträva en diversifiering av sina olje- och gasresurser? Ryssland, som fram till år 2007 näst intill dikterade affärsuppgörelserna i Centralasien, har blivit tvungna att behandla regimerna i Asjgabat, Tasjkent och Astana som jämlikar. För att förstå vad som leder in ”The New Great Game” i en avgörande fas under 2008 står regimskiftet i Asjgabat i fokus, som har fungerat som en accelerator för andra aktörer.

 

Flera parallella och oberoende processer står bakom det hårdnande spelet om inflytandet över framtida olje- och gasledningar från Centralasien. Främsta orsaken är att Asjgabat under år 2007 framtvingat Kreml genom sitt ”öppna fönster politik” betala ett högre pris för den turkmenska gasen, vilket har medfört att Kreml blivit tvungen att betala minst ett lika högt pris för den uzbekiska och kazakiska gasen, som Ryssland importerar genom Central Asia Center Gas Pipeline (CAC). Detta har medfört att främst Turkmenistan och Uzbekistan, som har ett sämre förhandlingsläge än Kazakstan, börjat samarbeta och inte låta sig spelas ut mot varandra i förhandlingar med Kreml (Gazprom) om priset, som Kreml fått erfara. Att Asjgabat, Tasjkent och Astana vågar bryta den sedan länge söndrande och rivaliserande mentaliteten mellan sig, med ambitionen att söka samarbeten där samtliga är vinnare, är grundbulten att lyckas diversifiera sina marknader. Till detta skall läggas att Centralasien sedan regimskiftet i Asjgabat fått ett mycket aktivt EU, som genom sin Centralasienstrategi från juni 2007, försöker skapa handels- och energiledningar/vägar från Centralasien via Azerbajdzjan till EU, där EU och USA går hand i hand i energifrågor. Flera delegationer från USA och EU har besökt Asjgabat i frågan och president Gurbanguly Berdymukhammedov har även besökt EU (Bryssel) under hösten 2007 och haft enskilda samtal med George W. Bush i Bukarest. Målet för EU och USA tyckas vara att upprätta goda relationer mellan regimerna i Baku och Asjgabat så att Asjgabat skall bli övertygad att det rätta för landets fortsatta ekonomiska utveckling och integration västerut är att exportera gas till EU oberoende Ryssland via den sedan länge USA stödda Trans Caspian Gas Pipeline (TCGP). Detta kommer, är USA:s och EU:s förhoppning, ge en spin off effekt på Tasjkent och Astana att våga släppa Kreml handen och tillsammans med Turkmenistan satsa på att exportera en del av sin olja och gas till Europa via Kaspiska havet och Baku. Så sent som den 9 april i Asjgabat  undertecknades ett Memorandum of Understanding mellan EU och Turkmenistan om gasleveranser (10 bcm/år) till EU genom den ännu inte påbörjade gasledningsprojektet Nabucco.

 

En annan viktig aktör som arbetar för nya energivägar från Kaspiska havet till Europa oberoende Ryssland är en allians bestående av Polen, Lettland, Ukraina, Georgien och Azerbajdzjan, som den 23-24 maj i år i Kiev hade sitt fjärde ”energimöte” i ordningen. Alliansen har sedan starten i maj 2006 utvecklats till en kraft att utverka samarbetsformer med strategiska partners i Svartahavsområdet för att uppnå sina mål att minska beroendet av rysk olja och gas. Alliansens toppmöten, som under 2007 och 2008 tilldragit sig EU kommissionärer och flera statschefers intressen från bl.a. Rumänien, Estland, Litauen samt diplomater från Kazakstan och Turkmenistan, beslutade i Kiev att skapa en ”Euro-Asian Oil Transportation Corridor”, som skall ta olja från Kazakstan och Azerbajdzjan från de georgiska Svartahavshamnarna Kulevi, Supsa och Batumi till den ukrainska hamnen i Odessa, för att vidaretransporteras via Odessa –Brody Oil Pipeline till Polen. Kievmötet beslutade även att Odessa-Brody ledningen skall förlängas till Plock och Gdansk i Polen. Denna allians går även organisationen GUAM (Georgien, Ukraina, Azerbajdzjan, Moldavien) till mötes, som eftersträvar energikorridorer och ett politiskt och ekonomiskt närmande till EU och USA.

 

Frågan är vad som är avgörande för att den turkmenske presidenten Gurbanguly Berdymukhammedov och hans regim skall besluta sig för att medverka till att en gasledning under Kaspiska havet blir verklighet. Möjligheten kvarstår förstås att vara nöjd med det pris Ryssland betalar och fullt ut satsa på de ryskkontrollerade gasledningsprojekten Prikaspiisky och South Stream som garant för att föra ut de allt större volymer gas som planeras produceras fram till 2030 (produktion år 2007, 82 bcm, planerad produktion år 2030, 250 bcm) som volymsäkrare. Det är presidenten själv som har öppnat dörren till väst och nationen står inför den något unika situationen i landets historia sedan självständigheten 1991, att integrera sig med sin omvärld.  Mycket talar för att en politisk överenskommelse kommer att nås på det uppföljande Caspian Sea Summit i september (Baku), där de fem kuststaterna kring Kaspiska havet mötas igen för fjärde gången för att reda ut Kaspiska havets status. För närvarande hindras Kazakstan av Ryssland att exportera större kvantiteter olja till världsmarknaden genom befintliga ledningar genom Ryssland, Azerbajdzjan har vänt Ryssland ryggen och nobbade så sent som i juni ett erbjudande från Gazprom att sälja gas till marknadspris. USA och EU har börjat tala med Tasjkent efter händelserna i Andisjan. Detta kan vara det avgörande året. (se även "Alliansen som driver på EU:s Centralasienstrategi")

 

  Jens Westlund

Statsvetare

 

  Publicerad: 2008-06-11