Caspiananalys.se

Startsida    Artiklar

 

 

Turkmenistan öppnar sig. Av Jens Westlund och Ak Welsapar

 

Efter år av internationell isolering har den turkmenska regimen börjat integrera sig med väst. Europa hoppas nu på att bli mindre beroende av Ryssland för sitt behov av gas och olja.

 

Vad som nu utspelas i Georgien är en del av den politiska kamp som pågått mer än ett decennium om inflytande och kontroll över prospekterade olje- och gasledningar som skall ta gas från Kaspiska havet och Centralasien. Rysslands agerande riktar sig främst mot Turkmenistan, på andra sidan Kaspiska havet, och de investerare som vill förverkliga gasledningsprojekten ”Nabucco” och ”Trans-Caspian Gas Pipeline”, TCGP, som ska minska EU:s beroende av rysk gas. Aktionen i Georgien skulle visa att investeringar i ledningar från Kaspiska havet utan Rysslands välsignelse uppfattas som hot  mot dess säkerhetsintressen.

 

I detta ”The New Great Game har Turkmenistans enorma gasfyndigheter, världens fjärde största, och geografiska läge med Iran, Afghanistan, Azerbajdzjan, Kazakstan och Uzbekistan som grannar, blivit en viktig faktor när efterfrågan på energi stiger och när stormakternas säkerhetspolitiska agenda förändras.Frågan är om inte det ryska angreppet mot Georgien i augusti i själva verket var kontraproduktivt. Någon omkullkastning av Micheil Saakasjvilis presidentskap lyckade Moskva inte framtvinga, tvärtom kan Saakasjvili gå stärkt ur konflikten efter beskedet från NATO, USA och EU att de inleder ett fördjupat samarbete med Georgien. Framför allt påminde konflikten åter EU om att Ryssland kan använda energi som ett påtryckningsmedel och att EU:s Centralasienstrategi från juni 2007 måste utvecklas snabbare.

 

Konflikten sammanfaller med det turkmenska ledarskapets jakt på investerare och handelskontakter för att bryta landets 16 åriga internationella isolering. Att konkret visa att EU kan bryta Rysslands monopol på turkmensk gas och dessutom medverka till att ekonomin internationaliseras, kan vara den lösning som Turkmenistans ledare söker. Ett ryskt angrepp på Turkmenistan under förevändning att skydda sina egna medborgare för att säkra gastillförsel och hindra nyetableringar av exportledningar är inte troligt. Turkmenistan har endast tre procent etniska ryssar i landet och Kina är på god väg att etablera en gasledning från sydöstra Turkmenistan till Xinjiang. Peking vill inte se en instabil regim i Asjgabat på bekostad av Moskva.    

 

Sedan Bill Clinton 1996 förde fram tanken på en gasledning under Kaspiska havet har alla påstötningar från väst varit fruktlösa. Stora förhoppningar har därför knutits till Turkmenistans nye president, Gurbanguly Berdimuhammedow. Fram till den excentriske och hårt internationellt kritiserade presidenten Saparmurat Nijazovs bortgång 21 december 2006 präglades Turkmenistans utrikespolitisk av ”ständig neutralitet” som uteslöt medlemskap i internationella och regionala handels- och säkerhetsorganisationer. Men under sin relativt korta ämbetsperiod har Berdimuhammedow lyckats normalisera relationerna med Azerbajdzjan, Uzbekistan och Kazakstan. Fler än 20 amerikanska delegationer har besökt huvudstaden Asjgabat för att diskutera en västlig integrering. Den turkmenske presidentens internationella ambitioner demonstreras också av hans FN-besök i New York i september 2007, i Bryssel november 2007 och NATO-mötet i Bukarest april 2008.

 

Turkmenistans intresse för sin omgivning har spridit ringarna på vattnet så pass att presidenterna Islam Karimov i Uzbekistan och Nursoltan Nazarbajev i Kazakstan haft samarbetsdiskussioner, vilket har förändrat hela det geopolitiska spelbordet till USA:s och EU:s fördel. Att de Centralasiatiska staterna vågar bryta sina ömsesidiga rivaliteter, som Ryssland underblåst, är grundbulten för samarbete och en framgångsrik flykt undan Moskva. Målet för USA och EU tycks vara att upprätta goda relationer mellan Turkmenistan och Azerbajdzjan så att konstruktionen av gasledningsprojektet ”Trans-Caspian Gas Pipeline”, TCGP, kan påbörjas. Detta kommer, är USA och EU:s förhoppning, att förmå Karimov och Nazarbajev att våga släppa Kremls hand och tillsammans med Turkmenistan satsa på att exportera en del av sin gas och olja till Europa oberoende av Ryssland, och därmed integrera sin handel och politik västerut. I april i år meddelade EU:s energikommissionär Andris Piebalgs i Asjgabat att EU och Turkmenistan undertecknat ett Memorandum of Understanding om gasleveranser till unionen.

 

Ett problem för USA och EU att reda ut med Turkmenistan i den fortsatta politiska dialogen är mänskliga rättigheter. När Gurbanguly Berdimuhammedow höll sitt installationstal som nyvald president den 14 februari 2007 gavs förhoppningen att Turkmenistan nu skulle förbättra de mänskliga rättigheterna och bli en demokrati. Internet skulle bli tillgängligt för alla, sjukhusen och biblioteken öppnas och skolutbildningen reformeras.  Inte att undra på att omvärldens demokratier såg historiens slut. Många hade befarat att Berdimuhammedow skulle underkasta sig den döde Nijazovs livsverk och faktiskt utse honom till president, därmed statschef, på livstid och låta Turkmenistan bli den andra nationen i världen tillsammans med Nordkorea att utöva nekrokrati.

 

Vad gäller mänskliga rättigheterna har utvecklingen inte tagit samma fart som viljan till regional integration och erkännande. Från Turkmenistan rapporteras till exempel att grundskoleläraren Sazak Durdumyradow togs in på psykiatrisk klinik efter att ha försökt registrera ett politiskt parti och att den kände oppositionsledaren Nurberdi Nurmämmedow och journalisten Ashirguly Bayriyew är ständigt utsatta för hot från säkerhetstjänsten. Oppositionspolitikern Gulgeldy Annaniyazov, som levt i exil i Norge, återvände nyligen till Turkmenistan för att ta del av den nyvunna friheten i landet men fängslades vid sin ankomst. Ögonvittnesskildringar från Asjgabats internationella flygplats berättar att säkerhetstjänsten fortfarande använder sig av den ”svarta lista” som flitigt användes av Nijazov-eran för att hindra ”opålitliga medborgare” att lämna landet. Människorättsorganisationen Freedom House ger i en rapport från 2008 den turkmenska regimen lägsta betyg avseende mänskliga rättigheter. Endast i Burma och Nordkorea är pressfriheten sämre. Trots det uttalade sig en medarbetare till EU:s utrikespolitiska talesman Javier Solanas i juni i år optimistisk om regimens avsikter. Man kan inte vänta sig allt på en gång, men kanske förtrycket lättar när den turkmenska gasen når Baku?

 

                                                                                                                           

Jens Westlund, Statsvetare

Ak Welsapar, svensk-turkmensk författare

 

Publicerat: 2008-09-30

Artikeln har även publicerats i tidskriften Axess nr 7 2008