Caspiananalys.se

 

South Stream är skenbar i sitt perspektiv om ökad gasexport till EU, av Jens Westlund

 

Rysslands position som EU:s viktigaste gasleverantör har markant flyttats fram efter att Gazprom och det italienska energibolaget ENI, tillsammans med den bulgariska staten den 18 januari, nått en överenskommelse att förverkliga South Stream. Dock är South Stream bara skenbar i sitt perspektiv då Ryssland saknar ”ny” gas att fylla den med.

 

Rysslands gasledningsprojekt South Stream är tillsammans med den för Östersjöstaterna uppmärksammade Nord Stream den senaste gasledningen som utgör den strategi som Kreml verkar efter för att säkerställa transportvägar direkt till konsument. För närvarande går all Rysk gasexport till EU gå genom Ukraina, Vitryssland och Turkiet. South Stream är också ett resultat av EU:s ambitioner att lägga en egen gasledning från Centralasien oberoende Ryssland, den s.k. Nabucco-ledningen, som för Rysslands del kan innebära långtgående minskat ryskt inflytande i  Centralasien. Att tillåta att framför allt Kazakstan, Uzbekistan och Turkmenistan få ett utökat samarbete med EU, vad gäller handel och energi, skulle vara ett direkt hot mot Rysslands ekonomiska bas.

 

Rysslands strategi att göra EU allt mer beroende av ryskkontrollerad olja och gas kan analyseras i tre steg.

 

1. Nya transportvägar (pipelines) som går direkt till konsument. 

 

2. Köpa upp och ha ett gott samarbete med etablerade energibolag inom EU för att exploatera nya marknader.

 

3. Förbättra de bilaterala relationerna med Kazakstan, Uzbekistan och Turkmenistan för att hålla dem kvar under Kremls intressesfär och ha monopol på regionens export av olja och gas västerut.

 

Ryssland har dragit lärdom av de senaste årens energikonflikter med Ukraina och Vitryssland att de diversifierar sina exportvägar av olja och gas till EU som importerar 80 procent och 75 procent av Rysslands export av olja och gas. Vad gäller exporten av olja omdirigerar Ryssland bort från pipelines genom Vitryssland och Ukraina till att satsa mer på hamnarna Primorsk i Finska viken och Novorossijisk och Tuapse i Svarta havet. Om Ryssland förverkligar sitt mål med utbygganden av Primorsk kan så mycket som 50 procent av den samlade ryska oljeexporten gå över Östersjön genom Öresund och Stora Bält. Detsamma gäller för hamnarna i Svarta havet, som byggs ut för att ta mot den ökade produktionen av olja från Kazakstans gigantiska oljefält Tengiz och Kashagan. För att kunna föra ut större volymer olja från Svarta havet ska Ryssland tillsammans med Bulgarien och Grekland lägga en pipeline från Burgas i Bulgarien till Medelhavsstaden Alexandropoulis i Grekland för att undvika det redan hårt trafikerade Bosporen och få en oberoende transportväg. 

 

Samma omorientering gäller även för exportpipelines för gas.  Tydligaste visar detta utvecklandet av pipelines som läggs på havets botten som Blue Stream mellan Ryssland och Turkiet (under Svarta havet) och Nord Stream mellan Ryssland och Tyskland (under Östersjön) och nu det senaste projektet South Stream mellan Ryssland och Bulgarien. Det är förstås mer konstandskrävande att lägga pipelines under havet, men långsiktigt räknar Ryssland med att göra vinst på uteblivna transitavgifter och slipper oroas över att inte nå fram till konsument p.g.a. uppkomna politiska problem i transitländerna Vitryssland, Ukraina, Polen och Turkiet.

Rysslands expansion in i EU sker främst genom att antingen fullt ut överta ägande i europeiska gasbolag och pipelines eller genom samägande, s.k. Joint Ventures, där målet är 51 procent av aktierna. Främst har de försökt överta infrastrukturen i Ukraina och Vitryssland utan att lyckas, men nu gör de aggressiva framstötar på Balkan och Bulgarien. Exempelvis blev det den 25 januari i år klart att Gazprom övertar 51 procent av det serbiska statsägda energibolaget NIS, vilket är viktigt för vidare expansion in i Centraleuropa.

  

  

Vad Gazprom vet är att pipelines mellan länder inte endast ger inkomster för bägge parter, utan integrerar länderna närmare varandra politiskt och ekonomiskt. Framför allt samarbetar det ryskstatliga gasbolaget med det italienska energibolaget ENI och de tyska bolagen EON och BASF (Nord Stream) för att komma in i EU. Exempelvis ska ENI och Gazprom utveckla South Stream som skall ta gas till Italien, men förstås binder ihop i stort sett hela Balkan på vägen dit. Härom veckan knöt de an Serbien in i projektet. Blue Stream, under svarta havet till Turkiet, var ett lyckat projekt. Då Turkiet vill främja sig från beroendet av rysk gas, och närma sig EU och Nabucco-projektet, har Gazprom planer på att straffa Turkiet genom att förlänga Blue Stream upp genom Bulgarien till Centraleuropa där efterfrågan och priset är bättre. Rysslands strategi innebär att Östersjön och Svarta havet får en ökad strategisk betydelse och därmed en ny säkerhetspolitisk situation.

 

En del analytiker på området hävdar att den ryska expansionen av nya gasledningartill EU äventyrar förverkligandet av EU:s projekt Nabucco-pipeline, att Nabucco skulle bli olönsam. Detta ställer genast ett par frågor som bör granskas närmare:

 

- EU:s import av gas kommer att öka med 200 bcm till år 2015 och betydligt mer år 2020. Detta säger inte att Ryssland utan vidare kan ge EU all den gas de efterfrågar, tvärtom, om ser på dagens situation. Kremls strategi är att styra om gas från de stora exportledningarna som går genom Ukraina (Yamal-Europa och Tranzgas) vilket för med sig att de nya ledningarna inte endast får ”ny” gas, utan får ta med sig gas som redan är beräknad, vilket ökar kostnaden för nya ledningar.

 

- Ryssland har redan nu svårigheter att få ihop all den gas som de skall exportera till EU och övriga exportländer (CIS). Vad som särskilt tynger Kreml är det enorma slöseri med gas som den egna befolkningen gör av med p.g.a. det låga priset.

 

- Rysslands stora inhemska slöseri med gas och landets oförmåga att producera mer gas i den takt som efterfrågas har medfört att Ryssland är beroende av att importera billig gas från Centralasien. Vad som har hänt det senare året är att Kazakstans, Uzbekistans och Turkmenistans gasproduktion allt mer internationaliserats och kan skönja alternativa marknader. Detta har drivit upp priset för Gazprom vilket ger lägre vinstmarginal att spela mot det hårt subventionerade inhemska priset som dessutom medfört att Rysslands konsumtion av gas ökar med sju procent per år. Att inte hejda den egna befolkningens energislöseri är ett direkt hot mot Rysslands stormaktsambitioner.

 

Det är alltså inte självklart att den ryska expansionen med de nya gasledningarna utgör ett hot mot EU:s möjligheter att etablera en fjärde importkälla från Centralasien (förutom Ryssland, Norge och Algeriet) till unionen, snarare är den i sin nuvarande form imaginär. Men om inte EU kan få till stånd att konstruera Nabucco-ledningen och få till stånd Trans-Caspian gaspipline under Kaspiska havet, från Turkmenistan till Baku i Azerbajdzjan, kan Kreml utan konkurrens monopolisera EU:s import av gas och samtidigt frysa demokratiutvecklingen i Centralasien, och därmed försvåra EU:s möjlighet att få inflytande i regionen, enligt den Centralasienstrategi som EU enats om i juni 2007. En fortsatt rysk dominans i Centralasien innebär en allt mer underutveckling och lidande för folket. Detta måste EU verka mot.

 

Jens Westlund

Statsvetare

 

  Publicerad: 2008-02-01