Caspiananalys.se

 

Rapport från Turkmenistan, april 2011

Av Jens Westlund

 

- Vi har precis som i Sverige, ett parlament med tillhörande utskott som bereder och ger expertråd. Utskottet lyder under presidenten, er statsminister alltså – svarar direktören för parlamentets vetenskap- och utbildningskommitté Gurbanov Vladimir uppriktigt och inväntar lugnt och metodiskt min nästkommande fråga. Direktör Gurbanov Vladimir är den enda i sällskapet som är ryss, han är lång och kraftfull. Hans person utstrålar erfarenhet. Att vara tyst vid rätt tillfälle är ett karriärsdrag. Näsan är röd och kopprig. På var sida har Gurbanov Vladimir en utskottsmedlem som intygar vad han sagt. De är turkmener med välsittande mörkblåa kostymer med den turkmenska flaggan på vänstra kavajslaget. För fem år sedan var det landets första president Turkmenbasjis ansikte – alla turkmeners fader (den store) som Saparmurat Nijazov kemalistiskt lät transformera sig till – som prydde var mans tjänstemans kavajslag. Nu har framtidens rike ”The Golden Age of Turkmenistan” bytts ut mot ”Era of the Turkmen Renaissance” sedan Turkmenbasjis tandläkare och sedermera hälsominister Kurbanguly Berdymuchamedov tillsattes efter Turkmenbasji plötsliga bortgång december 2006. Denne Turkmenbasji styrde med hjälp av landets enorma gasfyndigheter landet som sitt eget territorium och var under 1990- och 2000 talen på god väg att indoktrinera en hel befolkning i en enfaldig gudstro på sig själv alá Kim Il-sung, som vi inte trodde var möjligt i vår tid. Samtidigt som finansminister Göran Persson kämpar med den svenska budgeten och blir utskrattad av börsanalytiker i New York monteras väldiga guldbyster upp i Turkmenistan. Sjukhus stängs, opera och balett förbjuds eftersom det inte ansågs nödvändigt och inte tillhöra den turkmenska kulturen. Den turkmenska människan var mer förädlad och höjd över de andra människorna och saknade dessutom sin historia, därför författade Turkmenbasji en helig bok som varje turkmen hänvisades att läsa – själens bok, Ruhnama. Ruhnama lanserades år 2001 och täckte upp allt som en turkmen förväntas veta om sig själv, sin historia och sin faderliga president på livstid. Medborgarna uppmanades att läsa Ruhnama tre gånger om dagen och detta skulle ge bättre avkastning i livet efter detta. I grundskolan utgick av sammanlagt 34 timmars undervisning; sex timmars läsning av Ruhnama, sex timmar Turkmenbasjis självständiga politik, tre timmar historia av det självständiga Turkmenistan och två timmar undervisning om Turkmenbasji. På samma sätt som Mau Zudung och Muammar Gadaffi lanserat den röda och gröna boken, blir Ruhnama i mintgrön och ljusrosa pastellfärg Turkmenbasjis viktigaste indoktrineringsverktyg, vid sidan av nationalsången och nationseden. Två gånger om dagen svor alla barn i skolan eden om att inte förråda landet, inte tala illa om landet och lova trohet till Turkmenbasji den store. År 2003 anser Turkmenbasji att Ruhnama nått sådana höga ideal och erkännande att han skickar upp den i en egen omloppsbana kring jorden. Megalomanin tycktes då vara oändlig. Omvärlden blev mest häpen över regimens oförväntade återhållsamhet när Turkmenbasji endast begravdes i sin egenbyggda mausoleum. De flesta hade förväntat sig att regimen skulle berika det nya årtusendet med ännu en nekrokrati i stil med det nordkoreanska exemplet. Mausoleumet ligger precis intill Centralasiens största moské som Turkmenbasji lät uppföra och som därför bär hans namn ovanför ingången, Turkmenbasjis själs moské. Minareterna lyfter fraser i guld från Ruhnama och på invigningen år 2004 bjöds det friskt på både grillad mat och brännvin till lokalbefolkningen och inbjudna muslimska emissariers förtret.

 

 

I över två år hade jag försökt få visum till detta märkliga ökenland Turk-men-i-stan öster om Kaspiska havet, inklämt mellan Iran, Afghanistan och Uzbekistan, som knappt någon vet något om. Turkmenistan låter mest som hämtat från något Tintin äventyr och tanken på dess geografiska placering för en till färggranna och långsamma kamelkaravaner som svajande på väg mot det snöbeklädda världens tak kryper fram längs böljande sanddyner i skenet av en orangeröd himmel i solnedgången. Kanske beror det på det inte kommer ut några nyheter från det slutna landet. Journalister är förbjudna att verka i landet. Regimkritiker sätts i husarrest lång ute i ökenmarken och flera spärras in på sinnessjukhus eller fängslas bara på obestämd tid. Släktingar till kritiker förlorar sina arbeten, lägenhetskontrakt tas ifrån dem och barnen förvägras skolundervisning, allt för att få tyst och likgiltig befolkning. Kort, avkoda folket från civilisationen. Som ni förstår placerar sig Turkmenistan längst ner på samtliga mänskliga rättigheters index. Endast Nordkorea slår dem på fingrarna när det gäller bevakning och censur av sina medborgare. En chef av något slag från den reseagent som jag beställt flygbiljetten av ringde upp mig efter fyra dagar för att kontrollera om jag verkligen hade bokat en enkel biljett till Turkmenistan. I Istanbul besvärade sig de inte ens att fråga efter mitt visum eftersom kontrollanten trodde att Turkmenistan var en del av Turkiet – or what ever. På hösten 1991,ett par månader innan Sovjetunionens fullständiga kollaps när Moskva fortfarande styrde över Asjgabat, gjorde DN journalisten Anders Steinvall ett för svenska läsare udda nedslag i Asjgabat. Steinvall intervjuade vanliga turkmener och beskrev det turkmenska samhället och människornas intellekt som inkapslat i en istid, långt värre än bröderna i grannrepublikerna. Efter 70 års sovjetiskt förtryck höll nu mentaliteten på att kvävas än mer av den uppstigande presidenten Saparmurat Nijazov stjärna, som vid tiden redan innehaft presidentposten i ett år med stöd av 99,6 procent av rösterna. Transformeringen till Turkmenbasji och en ny ism återstår det endast två år. Folket hade av tradition behov av en stark ledare enligt Saparmurat Nijazovs postsovjetiska världsbild. När Helsinki Watch besökte Asjgabat i juli 1993 för att förhöra sig om de mänskliga rättigheterna och den demokratiutvecklingen Saparmurat Nijazov hade förbundit sig att följa i och med ett dussin ratificerade dokument, svarade en turkmensk talesperson att det inte fanns några andra politiska partier registrerade därför att det inte fanns något stöd för fler partier än ett. På frågan hur många det kunde vara som var i opposition blev svaret att det rådde konsensus mellan de drygt 4 miljoner innevånarna. Talespersonen visste förstås att det lät märkligt och för att rädda både hans och presidentens ansikte höftade han till med att det kunde högst röra sig om fem eller sex stycken som inte delade ledarens politiska idéer. Turkmenbasji förstod att hans plats i solen innebar kontroll över medborgarnas uppfattning av verkligheten och undvika utomstående staters intervention.

 

 

Det senare har han försökt genom ”positiv neutralitet”, vilket FN märkligt godkände 1995, som kort innebär att Turkmenistan respekterar andra staters politik och därför ska omvärlden villkorslöst respektera hans politik. För att verkligen hålla andra länder från sig var han därför tvungen att isolera landet från utomståendes tyckanden och beroenden genom handel och samarbeten, därför har Turkmenistan klarat sig från de senaste globala kriser, som de stolt proklamerat som en bedrift. Inrikeskontrollen handlar mest om manipulation av ledarens unika bedrifter och egenskaper och landets utveckling som ständigt trycks på befolkningen. Personer inom administrationen måste visa upp ett icke fientligt politiskt beteende i flera generationer. Detta för att försäkra sig om en lydig administration, trogen diktaturen och en angiverimentalitet som är självsanerande mot liberala och demokratiska tankar som annars inte snappas upp av de ideologiska tjänstemännen. Isolering sker även genom en väl censurerad media och kommunikation. Folket vet ingenting om vad som sker i övriga delar av landet vilket formar människornas vardag och överlevnad till de närmaste och vad de verkligen har upplevt. Eftersom staten inte är för befolkningen undviker medborgarna i det längsta någon kontakt med statens representanter.  Risken är för hög att man själv råkar illa ut i form av plötslig beskattning, avgift eller rent utav konfiskering för att finansiera systemet. Regimen har en slags outtalad och ensidig politiskt överenskommelse med befolkningen. Eftersom regimen inte beskattar medborgarna ska inte heller folket lägga sig i hur de sköta det hela. För att trygga det allra nödvändigaste tillhandahålls folket med gratis mjöl, vatten, gas, bensin, elektricitet och salt.

 

En sekreterare i karaktäristik rödmönstrad nationell sammetsdress svävar ljudlöst fram med en underdånig blick och ställer en stor kanna med grönt te och chokladpraliner bredvid mig. Tre stolsrader längre ner på det tio meter långa ekbordet sitter en fjärde person. Han är turkmen, skarpt skulpterad, cirka 165 cm och håret är korpsvart och kortklippt. Kostymbyxan och kavajärmen är två centimeter kort. Huvudet är ovalt och utseendet är persiskt. Ögonen är djupt bruna och runda. Han följer vårt samtal på avstånd och ler välkomnande brett när jag ser på honom. Han är den som har till uppgift att allt går bra och att Mr Jenz från Schwetzia får sina frågor och svar som han önskar. Han nickar välkomnande och de andra lutar sig intresserade fram en bit över bordet för att visa sitt engagemang för den nyfikne svensken. Jan Myrdal visste de inget om, men de blev stolta över hans familjebakgrund och att han redan på 1960 talet kom att intressera sig för deras folk och nations öde. Hans politiska analys var träffsäker. Den ryska koloniseringen av moderjorden och Stalins ideburna byråkrater slet hårt på den inhemska eliten och jordbrukarna vilket gav grova miljö- och hälsoproblem då den inhemska kunskapen förlades på sopberget. Nu är det på goda grunder på väg att återupprepas med katastrofala följder, fast av en ytterst liten grupp personer från det egna folket. Upptäcktsresanden Sven Hedins resa genom dåtidens Transcaspien och bok om den då ej förverkliga nationen visste de inget heller om. Men Sverige tycks vara en nation av god kvalitet och gott hjärta som intresserar sig för vårt folk. Ett par gånger avbryter den politiske sekreteraren direktör Gurbanov Vladimir för att själv svara och ett par gånger vänder sig direktör Gurbanov Vladimir mot honom och överlåter svaren. Ögonen är halvöppna när han redovisar kommitténs arbete med att ta mot medborgarnas frågor och det arbete och ansvar som vilar i parlamentet att frågorna stöts och blöts innan de är färdiga för presidenten att slutligen avgöra. Jag undrar om det turkmenska parlamentsledamöterna får möjlighet att träffa andra parlamentariker, se hur det fungerar i andra länder och styrelseskick. Självfallet är det så, med en gest som får min fråga överflödig. En roande blick vandrar längs sällskapet. Vi besöker många länder, det var nästan ett rutinuppdrag. De påminde sig att turkmenska parlamentariker faktiskt besökte Sveriges riksdag år 2005. Huvuddelen av delegationen var kvinnor, svarar Gurbanov Vladimir och spricker upp i ett leende med händerna utsträckta i en öppen gest för att visa hur jämställda de turkmenska kvinnorna numera är. Vi är precis som Sverige, vi gör vårt bästa för medborgarna.

 

Mötet är slut efter att vi dragit över tiden med tjugo minuter. Jag har fyra möten kvar denna dag. Nästföljande dag och dagen därpå har jag åtta inbokade möten. Direktör Gurbanov Vladimir önskar mig lycka till med den bok jag ska författa om landet. Jag är välkommen med frågor och de tar gärna del av boken innan publicering så att det inte blir några missförstånd. De tackar med bägge händerna och den politiske sekreteraren leder mig ut ur det palatsliknande parlamentet. Fastän klockan är tjugominuter över tio tycks byggnaden vara helt tom på när en receptionist långt inne i ett hörn som besväras när vi ser mot henne. Klackarna ekar mot det grönvitådriga stengolvet och innan jag reser vidare ombeds jag fotografera statyn utanför parlamentet. Statyerna är många och här står Turkmenbasji stramt i tjockt guld och på något sätt vakar denna hedersvärda institution som han skänkt sitt folk. Turkmenbasji svär eden vid konstitutioner med den högra handen på hjärtat, precis som amerikanska presidenter gör.

 

 

Fastän det är början av april är det redan 40 grader varmt. Himlen är molnfri och onaturligt ljusblå. Svetten tränger genom kostymen när jag försöker hitta en vinkel som både fångar Turkmenbasji och parlamentet. Området är kusligt tomt, närmast öde, så det är inget problem att backa 30 meter. Utanför stryker en skinande fyrfilig väg utan bilar. Jag går ut mitt på vägbanan får att verkligen se efter. Med 100 meters mellanrum tycks det hänga stora vita viktorianska lyktor och en välansad gräsmatta löper längs den kilometerlånga vägrenen. I diset skymtar den nya stadsdelen fram med spridda ministeriebyggnader, där ett kolossalt betongfundament med uppstickande armeringsjärn på foten av Kopet dag formar Asjgabats nya riktmärke, ett 300 meter högt TV torn. Toppen ska prydas av en neonlysande grön oktagonal stjärnudd ”den seljukiska stjärnan”, som utgör det självständiga Turkmenistans statssymbol. Hammaren och stjärnan har fått ge plats åt nationalklenoden, Akhal-Tekéhästen. Enligt uppgift ska i stadsdelen också den 75 meter höga neutralitetsmonumentet, med en 360 graders roterande guldbelagd Turkmenbasji ovanpå, återuppföras. Bakom dessa nationssökande symboler, i horisonten, slingrar sig bergskedjan Kopet dag likt en drakrygg och utgör den naturliga gränsen mellan Turkmenistan och Iran. Bergets konturer avtecknar en blyerts grå kuliss bakom de vitbeklädda marmorskraporna, som sträcker sig nakna upp mot skyn, och klär in Asjgabat i ett sterilt skal utan landskap.

 

Vi skyndar oss vidare till nästa möte. Bilen svänger ut på den fyrfiliga motorvägen och vi åker i riktning mot den nya stadsdelen. Det är presidenten själv som väljer arkitekturen och vilka byggnader som ska uppföras berättar min medföljare. Det är ett hedersuppdrag och det garanterar att det blir bra. Hur hinner han med frågar jag förvånat. Presidenten vill att det ska bli bra och han jobbar för oss alla turkmener, så han har väldigt mycket att göra vår president. President kabinettet har även godkänt ditt visum. Vad händer med alla de administrationsbyggnader som lämnas för de nya, undrar jag. De är alla i vit marmor och ter för en svensk ut som futuristiska museum, palats eller enorma moskékomplex med glimmande guldkupoler. Ett par byggnader påminner om Kongressen i Washington. Redan 1993 slog Turkmenbasji fast visionen om att Turkmenistan skulle bli Centralasiens Dubai och huvudstaden Asjgabat skulle enbart byggas av vit marmor. I tjocka bilderböcker avsedd för turister jämförs Asjgabats arkitektur med New York och Shanghai. Vad som händer med de övergivna byggnaderna visst hon inte, men de tillfaller folket och kommer till användning fortsätter hon. Se där, hon pekar på en tom inhägnad lekplats med röda plastrutschkanor och gröna gunghästar. Ett dagis, Turkmenistan är precis som Sverige, säger hon. Jag blir perplex, ett dagis. Men var är alla barnen och dagisfröknarna. Förresten, var är alla människorna på gatorna, jag ser knappt någon fastän det ska bo närmare 800 000 personer i staden. De är inne, de leker nog inne säger hon och försöker övertyga mig med ett leende. Ett par vita Lexus och Mercedes bilar passerar på motsatta körbanan. Några fler bilar blir det inte under de tio minuterarna det tar att åka i Asjgabats rusningstrafik. Jag reflekterar att det är något fler bilar i förhållande till när jag besökte landet hösten 2005. Då var propagandan mer påtaglig och Turkmenbasjis personkult var i sitt crescendo med ett ispalats och en 40 meter hög inglasad pyramid på sin agenda. Turkmenbasjis blick följde mig längs vägarna och avlånga banderoller med slogan ”folket, nationen och Turkmenbasji” prydde fasaderna. Han hade precis låtit uppföra Ruhnama i en jättebetongskonstruktion som inför en hänförd publik varje kväll öppnar sig med dunder och brak. En konstlad whiskeyröst förkunnar textraderna på bibliskt vis.

 

 

Bilen fortsätter på den nyasfalterade vägen och jag ser folk vid OS arenan, annars mest tomt, men känslan ger ändå att det är mer liv än för sex år sedan. Jag minns de spöklika vitblankpolerade promenadstråken i de centrala delarna som flammade i solens sken, endast trafik- och ordningspoliserna gjorde liv åt staden. Nu tycks trafikljusen fylla sin funktion och flera gånger får jag rygga tillbaka när kritvita bussar sveper förbi i kurvorna. Historiebeskrivningen är dock densamma. På nationalmuseet för historia och etnologi står samma världskarta över turkmenernas internationalisering som hösten 2005 . I ena montern är Sverige och Danmark helt enkelt retuscherade. Turkmenbasji stod inte ut med att turkmenska dissidenter beviljats asyl i Sverige och Danmark och i montern bredvid breder Östersjön inte ut sig mot Norge. Sverige och Danmark finns med, men i denna version med varsin stor Ruhnama symbol över sig för att hedra att även vi översatt den heliga skriften. Hela Europa kryllade av små Ruhnaman. På frågan om man kunde köpa sig en svensk utgåva fick jag ett stramt men på samma gång förvånat Njet, som om det vore själklart att det aldrig funnit några.

 

Där är det, min guide pekar och jag böjer mig fram i baksätet för att se genom vindrutan. En vitblå mosaikmönstrad skyskrapa i glittrande fönsterfasad, formad som en kobra med utfälld man blir tydlig och vi sängar in på den ödsliga parkeringen. Området är helt tomt. Inga människor, inga bilar eller någon som är på väg någonstans.

 

 

Var är alla människor undrar jag tyst för mig själv och sedan frågar jag. De är alla upptagna med sina arbeten. I Turkmenistan jobbar vi hårt, det måste vi. Vi går in i den blankpolerade byggnaden och det ekar tomt när vi letar oss fram till hissen som tar oss 18 våningar upp. Vi vandrar genom ändlösa tomma korridorer och den tjocka oxblodsröda turkmen mattan suger upp mina ljudlösa steg. Vice minister Orazov Dovlet Chariyevich för Ministeriet för Hälsa och Industriell Medicin tar med stort själförtroende emot med en gång. Orazov Dovlet Chariyevich är liksom alla högre ämbetsmän i den turkmenska administrationen, med få undantag, turkmen. I nationaliseringen rensades den tidigare nomenklaturan bort med resultatet av en fallande ekonomi och en skriande brist på både kunskap och erfarna byråkrater. Han bär mörkblå generaldirektörskostym och tar ledigt mot mig med ett enkelt handslag. Grönt te, småkakor och chokladpraliner ställs fram och två ytterligare medarbetare sätter sig bredvid mig. Orazov Dovlet Chariyevich berättar genant att han kan en del engelska men vill gärna hålla sig till modersmål. Efter en stund ställer vi oss upp och går fram till kontorets panoramafönster som utgör ena väggen i rummet och utsikten är vidunderlig. Vi ser ut över Asjgabat och vice ministern berättar vilken framstående hälsovård landet har. Han berättar om de olika professionerna och att det kommer läkare från västländer bara för att få praktisera medicin i landet. Vi har det senaste i teknologi förstår du. Allt detta har presidenten gett oss, folket. Orazov Dovlet Chariyevich tar sig på bröstet när han nämner presidenten och folket i en och samma mening och ett sakralt lugn infallet hos oss alla. Hur är det med sjukförsäkringen och medicin, har alla medborgare tillgång och får sjukvård. Ja visst, svarar Orazov Dovlet Chariyevich samtidigt som han ser mig i ögonen. Sedan fortsätter han. Presidenten utvecklar nationen med det bästa och senaste. Vi förser alla städer med sjukhus och flera är under konstruktion. På stående fot erbjuds jag följa med till ett ögonsjukhus.

 

På väg ner i hissen för att hinna med det tredje mötet innan lunch funderar jag om hur detta kan vara möjligt, hur kan detta tillåtas fortgå. Orazov Dovlet Chariyevich måste veta hur det egentligen ligger till, att sjukvården i Turkmenistan är rakt igenom livsfarlig fastän de fina fasaderna och dyra Siemens utrustning. Antagligen har man bättre chans att överleva om man väljet att lappa ihop sig själv än att besöka ett sjukhus, om man överhuvudtaget har råd att betala för risktagandet. Medicinsk information manipuleras systematiskt. Allvarliga infektionssjukdomar förnekas och internationella standarder och protokoll används sällan. HIV finns inte eftersom uppkomsten inte existerar i Turkmenistan. Allvarligt sjuka människor tas inte emot på sjukhusen eller ombeds av familjen att hämtas eftersom ingen vill ha någon som eventuellt kan dö på sjukhuset, det ser illa ut i statistiken och kan innebära arbetslöshet. Läkare utan gränser var den sista NGO tvungna att lämna Turkmenistan 2009 då de kraftigt motarbetades fastän de hjälpte sjukvården med kunskap som räddade människoliv. Det går fortfarande till som under Sovjettiden. Det samma gäller för direktör Gurbanov Vladimir, han måste tycka det är pinsamt det han sagt om demokratins roll, men ändå gör han det. Ingen vågar säga sanningen och ta ansvar eftersom allt är på låtsas och i arbetsuppgiften ligger att rapportera förrädare eller rent krasst skydda sitt arbete. På Handelsministeriet händer samma sak. På frågan om de kunde nämn tre prioriterade infrastrukturinvesteringar som Turkmenistan verkligen skulle ha behov av möttes jag av ett gemensamt skratt. De förstod inte frågan, se själv, vi behöver inte något säger en av de i lägre i rang och pekar ut över Asjgabat. Jag menar upprustning av tågnätet eller hamnen i Turkmenbasji eller bättre och större vägar ute i landet. De förstår fortfarande ingenting. Mina frågor tycks sakna en uppenbar poäng, så jag försöker en gång till. De kände till Europaunionens Centralasienstrategi vars syfte bland annat är att förbättra handelsvägarna från Centralasien till Europa. Vad vill ni att EU ska göra för Turkmenistan och regionen, hur vill ni samarbeta om ni fick bestämma? Mötet gick fort, efter tjugominuter satt jag i bilen på väg till nästa möte.