Caspiananalys.se

Startsida    Artiklar

 

 

 

 

Forskningsöversikt på Turkmenistans utrikespolitik

Av Jens Westlund, Stockholm januari 2011

Introduktion

Turkmenistan är tillsammans med Nordkorea, Eritrea, Sudan, Somalia och Burma en av de mest isolerade och repressiva staterna i världen. Flera mänskliga rättighetsorganisationer ger Turkmenistan lägsta betyg i samtliga mätbara kategorier[1]. Trots att Turkmenistan tillträtt och accepterat flera internationella mänskliga rättighetsinstrument vägrar regimen rapportera och ha transparens mot Förenta Nationen[2]. Med ständiga omflyttningar och byten av tjänstemän inom administrationen gör staten institutionellt svag, oförutsägbar och svårtolkad. De tjänstemän som inte lydde eller förmådde tolka Turkmenistans förste och excentriske president Saparmurat Nijazovs (president 1991-2006) vilja riskerade att avskedas och fängslas[3]. Samhället är genomkorrumperat på grund av avsaknaden av oberoende tillsynsmyndigheter, oberoende medier, låga löner och en sällsynt improduktiv politik. Incitament att förbättra och reformera förutsättningarna till en stimulerande samhällsutveckling saknas och kan i vissa avseenden vara straffbart. Den turkmenska nationen, som formats inom Sovjetunionen, har under Moskvas överhöghet utvecklats i förhållande till omkringliggande asiatiska länder som exempelvis Iran, Afghanistan, Pakistan till ett land med hög skriv- och läskunnighet, relativt god hälso- och sjukvård med en homogen administrativ stat. Under Saparmurat Nijazovs ledarskap (1991-2006)  isolerades Turkmenistan mot omvärlden genom landets positiva neutralitet. Neutraliteten bidrog till en avsaknad av regionala och internationella samarbeten, även inom områden som Turkmenistan själv skulle vinna på som samarbeten inom vattenförsörjning, infrastrukturinvesteringar, kulturutbyten och handel. Saparmurat Nijazov försämrade medvetet landets hälso- och sjukvård, utbildningssystem och mediautbud. Inga oberoende media tilläts verka och all tryckt media genomgick stark kontroll och censur. Istället för att öppna upp och liberalisera och demokratisera landet vid Sovjetunionens kollaps, återgick landet till en auktoritär stat efter att glasnost och perestrojka fick verka under en kort period i slutet av 1980-talet under Moskvas översyn. All tänkbar fientlighet mot regimen blev och är alltjämt strängt förbjuden. Rättssystemet kontrolleras av regimen och är ett politiskt redskap. Straffen är politiskt motiverade och oproportionellt långa straff utdöms för obetydliga gärningar. Under de självständiga år som Saparmurat Nijazov styrde fram till december 2006 förde han landet och befolkningen mot en avgrund. Sjukvården monterades ner och utbildningsväsendet försämrades till den grad att Saparmurat Nijazovs egna bok Ruhnama blev det viktigaste läromedlet för alla skolungdomar och inom universitetsutbildning. Det medborgerliga förnuftet motararbetades och befolkningen betraktades som ett kollektivt, utan individuella rättigheter och framtidstro. Fastän Turkmenistan borde haft en hög utvecklad hälso- och sjukvård, med de förutsättningar landet har, ligger Turkmenistan i samma kategori av utveckling som Pakistan och republiken Kongo gör vad gäller spädbarnsdödlighet[4].

Saparmurat Nijazov avled plötsligt i december 2006 och ersattes av hälsoministern Gurbanguly Berdymukhamedov som i sin presidentkampanj januari och februari 2007 utlovade gratis salt, gas, elektricitet, vatten och reformer inom hälso- och sjukvård, skolutbildningen och media däribland tillgång till internet för alla medborgare[5]. I sitt tal på Columbia University, New York, september 2007 berättade Gurbanguly Berdymukhamedov att det inte förekommer några som helst restriktioner på press eller lokala NGO i Turkmenistan. Sanningen är det inte finns några oberoende NGO i landet. Och oberoende media är totalförbjudet. Den nya regimens inställning till att liberalisera fick omvärlden att betrakta den nya presidenten med tillit och förbereder sig för att Turkmenistan skall öppna upp för omvärlden och bli mer ansvarig för medborgarnas universella rättigheter. Gurbanguly Berdymukhamedov har sedan han tillträtt presidentämbetet besökt både CIS och SCO möten vilket har tolkats som att regimen överger isolationen för att bli delaktig i regionala frågor. Men det har visat sig att Turkmenistan stannat vid deltagande. Några ansökningshandlingar har inte getts in och några övriga politiska förpliktelser har inte accepterats. Han har dock öppnat upp förbindelserna och samarbetet med Azerbajdzjan, Iran, Ryssland och skapat ett starkt samarbete med Kina. Det har inte blivit några förbättringar vad gäller situationen för NGO:s, snarare värre för oberoende journalister och andra civila organisationer[6]. Den sista icke statliga organisationen lämnade Turkmenistan december 2009. Läkare utan gränser förhindrades att verka i hela landet och motarbetades i sitt utövande till den grad att de såg det som meningslöst att fortsätta. Dessförinnan har Human Rights Watch, Amnesty International, Internationella Röd Korset förhindrats tillstånd att verka i landet[7]. Regimen till och med fortsätter hindra turkmenska medborgare att ta kontakt med utländska delegationer som är på besök i landet[8]. De tre närmaste personerna kring Saparmurat Nijazov, förutom livvaktschefen, har kvar sina positioner och Gurbanguly Berdymukhamedov har sedan sitt tillträde avskedat i stort sett samtliga viktiga poster inom administrationen för att ge plats åt trogna vänner från sin hemstad. Allt för att säkra och konsolidera makten. Våren 2010 utlovade Gurbanguly Berdymukhamedov förändringar i konstitutionen. Flerpartisystem ska införas och civila organisationer skall få verka fritt i landet. Förutom att pensionerna har förbättrats och att grundskolan återställts, så att studenterna kan ta examen och läsa utomlands, har ingenting skett. Ruhnama ingår alltjämt i utbildningen och har stor inverkan på den turkmenske medborgarens dagsliga liv. Statsbudgeten är en statshemlighet och endast ett fåtal utvalda har kunskap och kontroll över den.  Det förekommer ingen som helst transparens vad gäller Turkmenistans olje- och gasinkomster. Alla inkomster används för att försäkra sig om makten och en bråkdel används för att tillgodose befolkningen med det mest nödvändiga för att landet inte helt skall falla samman. Trots alla de oinfriade löftena har EU godkänt, på tomma ord, handels- och partnerskapsavtal med Turkmenistan och Europeiska investeringsbanken (EBRD) har välkomnat den goda utvecklingen i landet mot demokratisk förändring och därmed gett sitt godkännande att stöda projekt i landet.

EU och EBRD är inte ensamma om att vilja nå affärsmöjligheter och bevilja lån till Turkmenistan, även USA. Juni 2010 besökte en amerikansk delegation om 40 företag Asjgabat för att se vad landet kunde erbjuda. Det visade sig att investeringsklimatet och den politiska viljan till ytterligare reformer inte var tillräckligt för att delegationen skulle satsa fullt ut. Kina har däremot nått framgång och känslorna mellan Asjgabat och Peking vad gäller energi är varma[9]. Kina har nyligen etablerat en gasledning från Turkmenistan och har sedan regimskiftet etablerat goda och långtgående affärskontrakt, som Ryssland följer med stor misstänksamhet. Kina och Ryssland har andra förutsättningar att nå inflytande med regimen i Asjgabat. Kina och Ryssland har inte samma uttalade krav på mänskliga rättigheter som EU och USA har, varför dessa två nationer har en större potential att knyta den turkmenska regimen närmare och hindra ett ”västligt” inträngande i den sfär som geografiskt tillhör dem[10].  Att säkra långgående gas- och oljeavtal utan att riskera makt och kontroll över landets tillgångar är regimen Gurbanguly Berdymukhamedov primära mål. EU:s försök att komma in på den turkmenska gasmarknaden genom Nabucco kan bi mycket svårt om behovet går hand i hand med kravet om demokrati och mänskliga rättigheter. Turkmenistan behöver inte EU lika mycket som EU behöver Turkmensk gas. Turkmenistan har säkrat gasleveranser till Ryssland för lång tid framöver till ett relativt hög pris och kommer leverera stora mängder gas till Kina genom den nya ledningen[11].  Av samma anledning vill regimen bevara den av Saparmurat Nijazov införda Positiva neutralitet, vars huvudsakliga syfte är att hålla utländska krav om demokratisering borta. Vid internationell kritik helt enkelt isolera sig och hänvisa till sin neutralitet som enligt regimen ingen nation har rätt att yttra sig över. Neutraliteten är alltjämt en skyddsmask som regimen döljer sig bakom. Att skapa internationellt stöd och erkännande genom framtida utlovade reformer, främst mot västregeringar, har sedan Gurbanguly Berdymukhamedov tillträdelse varit regimens främsta mål. Detta för att säkra och konsolidera makten samt hålla externa (västliga) influenser som ökad öppenhet och mänskliga rättigheter borta [12].  Efter nedmonteringen av Türkmenbashi och ”The Golden Age of Turkmens” har Gurbanguly Berdymukhamedov skepnad tagit över och saluförs som ” Founding Father and Leader of the Great Renaissance Era”[13]. En era som omvärlden och det turkmenska folket väntar på. Än så länge är det tomma fraser om en framtid som ännu inte förverkligats.

Forskning på Turkmenistans utrikespolitik (översikt)

Forskning och artiklar kring Turkmenistans utrikespolitik under Gurbanguly Berdymukhamedov är än så länge sparsam, vilket huvudsakligen beror på att det bara gått fyra år sedan maktskiftet och den blygsamma forskning som bedrivs om landet. Den spanska tankesmedjan Fride och International Crisis Group (ICG) kom redan i januari och februari 2007 med artiklar strax innan Gurbanguly Berdymukhamedov tillträdde som president, Turkmenistan after Turkmenbashi: Transition without Transformation och Turkmenistan after Nijazov (ISG). Av allt att döma stod regimen att välja att antingen förbli isolerade eller liberalisera politiken. Dock låg en mörk skugga över de personer som tog över ledarskapet som representerade en auktoritär linje inom administrationen. Någon större förändring gick inte att förutse. Stephen J. Blank har därefter i september 2007 i Turkmenistan and Central Asia after Nijazov riktat sin studie till att beskriva stormakternas kamp om inflytande i den nya etablerade regimen där också en diskussion lämnas om succession problematiken efter Saparmurat Nijazov. Något om den egentliga politiska inriktningen kunde sålunda inte presenteras. Därefter har Human Rights Watch i november 2007 Human Rights Reform in Turkmenistan: Rhetoric or Reality, The Quaker Council for European Affairs december 2009 The Nabucco Gas Pipeline: A change for the EU to push for change in Turkmenistan och CEE Bankwatch Network: Nabucco and Turkmenistan: Our energy security, Turkmen´s misery juni 2010 i tre separata artiklar undersökt om Gurbanguly Berdymukhamedovs uttalade reformvilja verkligen genomförts eller inte. De har kommit fram till att den nya regimens uttalade reformer hitintills varit en dimridå för det internationella samfundet. Syftet har varit att etablera erkännande i omvärlden och vinna tid att konsolidera makten. Målet för den nya regimen har också varit att få fullständig kontroll över gas- och oljeinteckningarna och bankkonton för att hålla regimen på plats.  Endast ett fåtal ”opolitiska” reformer har genomförts som exempelvis pensionsbetalningar och återinförandet av fullvärdig studietid.  Detta understryks i artiklar från 2008 av Luca Anceschi i Analyzing Turkmen Foreign Policy in the Berdymuhammedov Era och Richard Pomfret Turkmenistan´s Foreign Policy. Slavomir Horák och Jan Sír har i Dismantling Totalitarianism? Turkmenistan under Berdimuhamedow från mars 2009 har dragit slutsatsen att Gurbanguly Berdymukhamedov är på god väg att etablera en ny ideologi och personkult, ”the Great Reformer”, utan att egentligen ändrat så mycket på den tidigare politiska inriktningen. Det är mest kosmetiska förändringar som har liten betydelse och som blidkar utländska affärsintressen för att investera i landet. Slavomir Horák och Jan Sír har jämfört officiella uttalanden (om reformer inom utbildning, hälsovård och media) med real aktivitet och fann att det var en stor skillnad på vad som sades och vad som infriades. Viljan att distansera sig från Saparmurat Nijazovs politik var tydlig. Den nya regimen ville skapa sig en framtoning av att vilja förbättra förhållandena och situationen i Turkmenistan.

Forskningen på området turkmensk utrikespolitik efter Saparmurat Nijazov är Luca Anceschi Turkmenistan´s Foreign Policy, Positive Neutrality and the Consolidation of the Turkmen regime[14] från 2009 som studerat utifrån den turkmenska doktrinen Positiv Neutralitet och fann i jämförelse mellan doktrinen och hur operativt utrikespolitiken förts, att utrikespolitiken styrs av inrikespolitiska hänsynstaganden. Att bevara och stärka makten och stänga ute internationella influenser genom isolation är ett av den neutrala utrikespolitikens viktigaste verktyg. Den senaste forskningen på området av Indra Overland, Heidi Kjaernet och Andrea Kendell-Taylor, Caspian Energy Politics in Azerbaijan, Kazakstan and Turkmenistan från 2010[15] visar att auktoritära olje- och gas producerande stater (dess regimer), som Turkmenistan, söker politiskt och ekonomiskt stöd och samarbete med ”like-minded” stater för att förbättra och säkra styret över landets resurser och legitimitet som landets regering[16]. Det visar sig mest genom att Turkmenistan de senaste åren stärkt samarbetet med Iran och hängivet öppnat armarna för Kina behov av gas. Så länge EU talar menar allvar med mänskliga rättigheter med den turkmenska regimen kommer inte den eftersträvande gasledningen under Kaspiska havet till Baku att bli verklighet, såvida inte Turkmenistan i sina kontrakt med EU lyckas förhandla bort allt prat om förbättrade mänskliga rättigheter och bilaterala instrument om övervakning, samtal och förpliktelser som ökad öppenhet och införandet av demokrati som långsiktigt och gemensamt eftersträvande mål. Detta hindrar inte att enskilda företag investerar i Turkmenistan.  

Vi har nu tagit del av studier som bland annat säger att den turkmenska utrikespolitiken styrs utifrån inrikespolitiska hänseenden. Ett öppet samhälle och en politisk- och ekonomisk integration med framför allt demokratier i Västeuropa är särskilt känsligt på grund av risk för beroende. Utåt förespråkar regimen demokratiska och ekonomiska reformer, men litet görs för att förverkliga dessa. Vad är det som gör regimen så rädd för att införa demokrati (ett flerpartisystem med fria och oberoende media) och på allvar föra en expansiv ekonomisk politik där ett ökat välstånd kommer den egna befolkningen till del. Resurser finns det gott om. Staten har goda gas- och oljeinkomster, men även en stor bomulls- och växande textilindustri. Forskning om Turkmenistans utrikespolitik behöver nödvändigtvis inte enbart förklaras genom ovan nämnda forskningsansatser, utan kan gått och väl behöva kompletteras med ett kognitivt perspektiv (analys), som går närmare in och undersöker vilken syn (subjektiva uppfattning) på omvärlden den turkmenska regimen har – vilka idéer, föreställningar, erfarenheter, historia och värderingar som kan prägla regimens förhållningssätt (politik) gentemot omvärlden och den utlovade politiska riktningen. Med utgångspunkt från teorin om kognitiv konsistens kan studien utgå från tesen att tjänstemännen inom den turkmenska regimen visar en hög grad av kognitiv konsistens i sitt synsätt på omvärlden, det vill säga att individer gör världen förståelig genom att lita på sin övertygelse (sin politiska övertygelse/kunskap) och strävar emot att bibehålla konsistens mellan dessa[17]. Teorin säger bland annat att när väl ens persons övertygelse har formats så tenderar den att vidhållas[18]. Ett visst synsätt, attityder och värderingar har också en tendens att likformas i politiska miljöer där en och samma politiska övertygelse är den enda möjligheten till karriär eller bli accepterad, så kallad institutionaliserad uppfattning. Personer med annan uppfattning tenderar att slås ut från gemenskapen kring den samlade politiska iden[19]. Processen som leder till en förändrad föreställningsvärd kallas i litteraturen för lärande, och det är förståelse till förändrat synsätt/handlingar som gör att individer omvärderar tidigare förhållningssätt.

Trots presidentskiftet 2007, när Gurbanguly Berdymukhamedov tillträdde som president efter Saparmurat Nijazov, har det politiska innehållet sett likadant ut. Några avgörande skiftningar har inte skett, retoriken är den samma. Vilka idéer, föreställningar och värderingar präglar regimens förhållningssätt (politik) gentemot omvärlden. Studien kan bidra med kunskap om hur tjänstemän inom den turkmenska administrationen ser på sitt land och omvärlden utanför dem. Forskning visar att president Gurbanguly Berdymukhamedov konsoliderar sin makt genom att tillsätta släktingar och kadrer[20] från sin egen hemregion AhalTeke, vilket kan tala för att personerna som rekryteras har samma inställning och delar samma uppfattning och värderingar som presidenten[21]. Studier har visat att genom att försöka ta reda på hur andra länders politiska tjänstemän/beslutsfattare ser och tolkar världen, desto bättre kan andra länder förstå och se logiken bakom deras politiska beslut[22].

  

Litteraturlista

Indra Overland, Heidi Kjaernet and Andrea Kendall-Taylor; Caspian Energy Politics: Azerbaijan, Kazakhstan and Turkmenistan, Routledge, Central Asian Studies 2010

Sébastien Peyrause, Berdymukhammdov´s Turkmenistan: A Modest Shift in Domestic and Social Politics, The China and Eurasia Forum Quarterly, Volume 8, No. 3 Autumn 2010

Slavomir Horak, Changes in the Political Elite in Post-Soviet Turkmenistan, The China and Eurasia Forum Quarterly, Volume 8, No. 3 Autumn 2010

Luca Anceschi, Turkmenistan´s Foreign Policy, Positive Neutrality and the Consolidation of the Turkmen regime, Central Asia Studies Series, Routledge 2009.

Slavomir Horák, Jan Sir, Dismantling Totalitarianism? Turkmenistan under Berdimuhamedow, Silk Road Paper March 2009, Central Asia-Caucasus Institute Silk Road Studies Program

Michael Denison, Turkmenistan and the EU: Contexts and Possibilities for Greater Engagement: Engaging Central Asia: The European Union´s New Strategy in the Heart of Eurasia, Centre for European Policy Studies, Brussels 2008 

 Luca Anceschi, Analyzing Turkmen Foreign Policy in the Berdymuhammedov Era, The China and Eurasia Forum Quarterly, Volume 6, Nr. 4 November/December 2008

Richard Pomfret, Turkmenistan´s Foreign Policy, The China and Eurasia Forum Quarterly, Volume 6, Nr. 4 November/December 2008

Stephen J. Blank, Turkmenistan and Central Asia after Nijazov, Strategic Studies Institute (SSI), U.S. Army War College, September 2007

Marijke Breuning, Foreign Policy Analysis, A Comparative Introduction, Palgrave Macmillan, 2007

Jerel A Rosati., A Cognitive Approach to the Study of Foreign Policy. Sid 52-70 I boken av Laura Neach, Jeanne A.K. Hey och Patrick J. Haney: Foreign Policy analysis: Continuity and change in its second generation, New Jersey, Prentice Hall 1995

Yaacov Y.I. Vertzberger, The World in Their Minds: Information Processing, Cognition, and Perception in Foreign Policy Decision-making. USA: Stanford University Press 1990

J G March and J P Olsen, Rediscovering Institutions: The Organizational Basis of Politics, The Free Press, 1989

United States Commission on International Religious Freedom, Annual Report 2010, May

Artiklar från NGO

 International Crisis Group: Turkmenistan after Nijazov, Policy Briefing, Asia Briefing N 60, Bishkek/Brussels, 12 February 2007(http://www.crisisgroup.org/en/regions/asia/central-asia/turkmenistan/B060-turkmenistan-after-niyazov.aspx)

Human Rights Watch March 1, 2010: Letter to the EBRD in Advance of its Review of Turkmenistan (http://www.hrw.org/en/news/2010/03/01/turkmenistan-human-rights-watch-letter-ebrd-advance-its-review-turkmenistan)

Human Rights Watch, November 2007. ”Human Rights Reform in Turkmenistan: Rhetoric or Reality?” (http://www.hrw.org/en/reports/2007/11/02/human-rights-reform-turkmenistan)

Fride Comment, January 2007, Balazs Jarabik: Turkmenistan after Turkmenbashi: Transition without Transformation (http://www.fride.org/publication/201/turkmenistan-after-turkmenbashi:-transition-without-transformation)

The Quaker Council for European Affairs (QCEA), Neil Endicott: The Nabucco Gas Pipeline, A chance for the EU to push for change in Turkmenistan, December 2009 Brussels (http://www.quaker.org/qcea/energysecurity/The_Nabucco_Gas_Pipeline.pdf)

CEE, Bankwatch network, Position paper june 2010: Nabucco and Turkmenistan, Our energy security, Turkmen´s misery (http://bankwatch.org/documents/OurEnergySecurity.pdf)

 Turkmen Initiative for Human Rights, Vienna: Turkmenistan. The reform of the education system. Report January 2009 (www.chrono-tm.org)

 Turkmen Initiative for Human Rights, Vienna: Turkmenistan. Human rights in the era of the great Renaissance. Report February 2009 (www.chrono-tm.org)

Freedom House 2010, (http://www.freedomhouse.org/template.cfm?page=70&release=1120)

Reporters without Borders, 2009 (http://en.rsf.org/press-freedom-index-2009,1001.html)

Transparency International 2009 (http://www.transparency.org/policy_research/surveys_indices/gcb)



[1]Freedom House 2010, Reporters without Borders, 2009, Transparency International 2009

[2]International Covenant on Civil and Political Rights and its Protocols (ICCPR), International Covenant of Economic, Social and Cultural Rights (ICESR), International Convention on Elimination of All Forms of Radical Discrimination (ICERD), Convention on the Elimination of all Forms of Discrimination against Women (CEDAW), Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman and Degrading Treatment of Punishment (CAT) and Convention on the Rights of the Child (CRC).

[3] Fride Comment, January 2007, Balazs Jarabik: Turkmenistan after Turkmenbashi: Transition without Transformation.

[4] Turkmenistan har spädbarnsdödlighet om 80 per 1000 födda barn fastän de har en till fem gånger så högre inkomst per capita än dessa två länder (United Nations Human Development Report 2006).

[5]International Crisis Group: Turkmenistan after Nijazov, Policy Briefing, Asia Briefing N 60, Bishkek/Brussels, 12 February 2007 and United States Commission on International Religious Freedom, Annual Report May 2010  and Turkmen Initiative for Human Rights, Vienna: Turkmenistan. The reform of the education system. Report January 2009.

[6]Human Rights Watch March 1, 2010: Letter to the EBRD in Advance of its Review of Turkmenistan.

[7]CEE, Bankwatch network, Position paper june 2010: Nabucco and Turkmenistan, Our energy security, Turkmen´s misery.

[8] Human Rights Watch, November 2007. ”Human Rights Reform in Turkmenistan: Rhetoric or Reality?”

[9] Indra Overland, Heidi Kjaernet and Andrea Kendall-Taylor, Caspian Energy Politics; Azerbaijan, Kazakhstan and Turkmenistan. Routledge, Central Asian Studies, 2010

[10]Richard Pomfret, Turkmenistan´s Foreign Policy, The China and Eurasia Forum Quarterly, Volume 6, Nr. 4 November/December 2008

[11]The Quaker Council for European Affairs (QCEA), Neil Endicott: The Nabucco Gas Pipeline, A chance for the EU to push for change in Turkmenistan, December 2009 Brussels

[12] Luca Anceschi, Analyzing Turkmen Foreign Policy in the Berdymuhammedov Era, The China and Eurasia Forum Quarterly, Volume 6, Nr. 4 November/December 2008 and Michael Denison, Turkmenistan and the EU: Contexts and Possibilities for Greater Engagement: Engaging Central Asia: The European Union´s New Strategy in the Heart of Eurasia, Centre for European Policy Studies, Brussels 2008

[13] Slavomir Horák, Jan Sir, Dismantling Totalitarianism? Turkmenistan under Berdimuhamedow, Silk Road Paper March 2009, Central Asia-Caucasus Institute Silk Road Studies Program

[14]Luca Anceschi, Turkmenistan´s Foreign Policy, Positive Neutrality and the Consolidation of the Turkmen regime, Central Asia Studies Series, Routledge 2009.

[15]Indra Overland, Heidi Kjaernet and Andrea Kendall-Taylor, Caspian Energy Politics; Azerbaijan, Kazakhstan and Turkmenistan. Routledge, Central Asian Studies, 2010

[16] Ett problem med auktoritära (icke-demokratiska stater) olje- och gasproducerande stater med undantag för ett par länder som Norge, England, USA med flera väst-demokratier är att de får sina huvudsakliga inkomster från försäljningen av olja och gas. Detta gör att regimerna inte är beroende av att beskatta befolkningen för att få medel till att hålla sig kvar vid makten. En lågt eller inget skatteuttag medför att regimen distanserar sig från medborgarna vad gäller att hörsamma befolkningens krav om välfärd, sjukvård och politiska krav.  

[17]Yaacov Y.I. Vertzberger, The World in Their Minds: Information Processing, Cognition, and Perception in Foreign Policy Decisionmaking. USA: Stanford University Press 1990

[18] Jerel A Rosati., A Cognitive Approach to the Study of Foreign Policy. Sid 52-70 I boken av Laura Neach, Jeanne A.K. Hey och Patrick J. Haney: Foreign Policy analysis: Continuity and change in its second generation, New Jersey, Prentice Hall 1995.

[19]J G March and J P Olsen, Rediscovering Institutions: The Organizational Basis of Politics, The Free Press, 1989

[20] Slavomir Horak, Changes in the Political Elite in Post-Soviet Turkmenistan, The China and Eurasia Forum Quarterly, Volume 8, No. 3 Autumn 2010

[21]Sébastien Peyrause, Berdymukhammdov´s Turkmenistan: A Modest Shift in Domestic and Social Politics, The China and Eurasia Forum Quarterly, Volume 8, No. 3 Autumn 2010

[22] Marijke Breuning, Foreign Policy Analysis, A Comparative Introduction, sid 56, Palgrave Macmillan 2007