Caspiananalys.se

 

Caspian Sea Summit och kampen om energin, av Jens Westlund

 

Det nyligen avslutade Caspian Sea Summit, som hölls i Teheran den 16 oktober 2007, visar hur högt Ryssland värderar Kaspiska havets enorma energiresurser och avsikter att hålla USA borta från Rysk geopolitisk intressesfär.

 

Att ha inflytande över Kaspiska havets status är avgörande för Vladimir Putins stormaktsambitioner. Putin har dock det senaste året mött oväntat motstånd. Ett nyvaket Turkmenistan kan vara just den politiska kraft som USA och EU väntat på.

 

Utgången av mötet mellan de fem statsöverhuvuden kring Kaspiska havet, d.v.s. presidenterna i Iran, Azerbajdzjan, Ryssland, Kazakstan och Turkmenistan i den iranska huvudstaden Teheran den 16 oktober var både väntat och synnerligen väl tajmat för Vladimir Putin att visa Rysslands position i världssamfundet och Mahmoud Ahmadinejads storsinthet vad gäller öppenhet mot omvärldens reaktioner mot landets kärnkraftsprogram. Något genombrott i den konflikt som råder mellan den iranska regimen och FN:s Säkerhetsråd blev som väntat inte något av. Istället kramade Putin om Ahmadinejad och lyfte ett varnande finger mot främst USA och såg samtidigt till att krampaktigt hålla fast vid sitt geopolitiska revir genom en överenskommelse med de övriga kuststaterna till kaspiska havet, att inte upplåta sitt territorium till en tredjelands militärmakt, vilket menas USA. Huruvida det blöta handslaget exkluderar de proamerikanska presidenterna Ilham Alijev och Nursan Nazarbajev i Azerbajdzjan respektive Kazakstan att närma sig ett vidare politiskt energisamarbete med USA och EU har ingenting sagts.  

 

Vad gäller mötets huvudfråga om Kaspiska havets uppdelning, om Kaspiska havet är att betrakta som ett hav eller en sjö och vad som kan tillåtas göras i havet, blev det inget genombrott. Frågan sköts fram och skall behandlas vid det tredje mötet i ordningen i Baku oktober nästa år. Vad som dock går att skönja i detta till synes regionala och politiskt låsta fråga om Kaspiska havets status, är framför allt fyra viktiga omständigheter som talar för att Rysslands dominans har försvagats:

 

1. Frågan om Kaspiska havets status är inte bara en fråga för Ryssland, utan en politisk fråga som hanteras av samtliga kuststater i ett specifikt och återkommande forum, d.v.s. institutionaliserats.

 

2. Kaspiska havets status har internationaliserats i och med att USA, EU, Kina och Indien på allvar vill öppna upp för gasledningar från Kaspiska havet. Detta har lett till att planerade olje- och gasledningar har fått ökad ekonomisk och politisk soliditet.

 

3. Turkmenistans regionala och internationella vilja till politisk integration efter epoken Turkmenbasji har medfört ett skifte i det geopolitiska spelet om framtida gasledningar.

 

4. En positiv politisk vilja till regional integration mellan de Centralasiatiska staterna och dess grannar inom främst energi. Uppvaknandet har sitt ursprung med den nya regimen i Asjgabat.    

 

Den nya ordningen i Centralasien beror huvudsakligen på maktskiftet i Asjgabat, Turkmenistan. Presidenten Kurbanguly Berdymuchamedov har sedan presidentinstallationen i februari i år med ett tigersprång – som vore otänkbart under Turkmenbasjis tid - närmat sig ett regionalt samarbete republikerna i Centralasien och Södra Kaukasien, särskilt med Uzbekistan, Azerbajdzjan och tillväxtmotorn i regionen, Kazakstan. Under Berdymuchamedovs dryga tiomånaders mandattid har han uppvaktas av ett femtontal delegationer från USA, en handfull från England som ser sin möjlighet att öppna upp för en gasledning under Kaspiska. Han har besökt FN i New York, gjort statsbesök i de flesta omkringliggande staterna och deltagit som gäst i Shanghai Cooperation Oraganization, SCO, vilket visar ett tydligt tecken på att regimen i Asjgabat vill öppna upp för omvärlden och se vad den kan erbjuda. Ett besök som verkligen är av betydelse var Berdymuchamedovs resa till Bryssel, EU, den 5 – 7 november. I Bryssel fick Berdymuchamedov möta viktiga kommissionärer, europeiska ambassadörer, statschefer, företagsledare och NATA chefen, där syftet var att presentera EU:s nyss antagna Centralasienstrategi där EU vill att Turkmenistan medverkar till att en gasledning under Kaspiska havet läggs. Att bli mottagen och bl.a. få träffa gräddan av EU:s kommissionärer kan vara den tändande gnistan för att närma sig EU och USA.

 

 

Det regionala energisamarbetet mellan Turkmenistan, Uzbekistan och Kazakstan, som tagit fart under våren och sommaren, är epokgörande för Centralasien sedan självständigheten 1991 och klart besvärande för Ryssland. Den sovjetiska taktiken genom söndra och härska gäller inte längre i och med att regimen i Asjgabat börjat tala och träffa sina grannar. Avgörandet bakom regionaliseringen är Kina som skickligt lyckats föra dem samman i enskilda bilaterala samtal. Den gemensamma nämnaren är ländernas oerhörda stora tillgångar på olja och gas (Kaspiska havet beräknas ha de tredje största reserverna av världens olja och gas). Vad som står klart, som delvis har påbörjats, är att Turkmenistan tillsammans med Uzbekistan och Kazakstan skall sälja gas till Kina genom en gasledning som Kina lämnat garanti för. Det första spadtaget togs den 30 augusti i år. Kina har även långtgående planer på att förbättra kommunikationen och handeln med Centralasien genom att etablera en tågförbindelse till Kaspiska havet. 

 

En snärt på den ryska näsan delades nyligen ut efter att Putin självsäkert påtalat att ett projekt som en olje- eller gasledning under Kaspiska havet måste vara en sak att godkänna för samtliga kuststater till Kaspiska havet, för att markera sin ställning blad sällskapet. Putin försökte till och med få det som att detta hade bestämts på mötet den 16 oktober. Både de azerbajdzjanske och Kazakiske utrikesministrarna gjorde skarpa uttalanden att det var en fråga för enbart berörda parter, d.v.s. Azerbajdzjan, Kazakstan och Turkmenistan. Denna uppbröstning beror huvudsakligen på att de har ett dolt turkmenskt stöd i frågan. Så länge det inte är uttalat klart att lägga en gasledning till Baku till den östra sidan av Kaspiska havet, kan regimen i Asjgabat inte utmana Ryssland med att i förväg annonsera kursändring. Detta vore att lägga sig helt i händerna på Moskva.

 

Den energiklubb Putin försöker skapa inom Shanghai Cooperation Oraganization + Iran, som han verkade för vid Caspian Sea Summit, blir särskilt svår att genomföra i och med att Kaspiska havets resurser har internationaliserats. Det talar inte för att nu när de Centralasiatiska staterna ser en möjlighet att bryta sig loss från en underbetald och kontrollerad marknad av Ryssland, låsa upp sig för att enbart försörja Ryssland och Kina med olja och gas till villkor under världsmarknaden.

 

Vad vi troligtvis kommer att få se utvecklas är att de Centralasiatiska staterna med ett allt högre markandspris på olja och gas kommer mer att utnyttja sitt medlemskap i bl.a. Shanghai Cooperation Oraganization, Collective Security Treaty Organization och handel- och tullsamarbetet i Eurasia Economic Community (EurAsEC) för sina egna intressen, likt ett smörgåsbord, och inte rätta in sig vad Ryssland önskar. Att ha ett militärt samarbete med Ryssland och Kina, där man bekämpar den organiserade brottsligheten, den internationell terrorism och öppnar upp för handeln mellan medlemsstaterna utan avgifter och tullar är bra och till viss mån tryggt, men att förbinda sig till att reglera sin export av olja och gas är inte lika fördelaktigt.

 

Jens Westlund

Statsvetare

 

Publicerad: 2007-11-09